Ok vi tar det från början!
Just nu är jag less… Kan bero på sömnlöshet och mycket annat men just nu idag känns allt lite extra jobbigt!
Det känns otroligt jobbigt att någon inte släpper mina saker och att jag fått gå andra vägar som jag egentligen inte velat för att få dom och inte ens det ger gensvar hos människan i fråga. Det är mina presenter sen jag var nyfödd, mina minnen och mitt liv. Det är min dotters saker som hon fått under sin uppväxt och vad jag vet har personen ifråga aldrig betalat en enda sak till henne så det är saker hon fått, eller som jag köpt till henne. Att hålla inne dessa saker är rent ut sagt elakt, det är elakt i all sin mening och det görs endast för att såra mig men i själva verket är det Moa som såras. Hon såras den dagen hon inser att hennes lillebrors doppresenter står fint i ett skåp, hans första kläder sitter inramat på väggen osv men inte hennes.
För mig betyder det att nästan hela min uppväxts minnen är borta, det finns inte här hos mig. Jag kommer aldrig få ta fram den skålen jag fick i student present och visa Moa vad jag fick av Beppe eller visa att denna målningen gjorde mamma,morfar och mormor i Teneriffa när mamma var liten. Att ens tänka på det får mig att gråta lite för det är mitt liv som är borta. Vi bygger vår framtid men samtidigt ligger det en stor sten på mitt hjärta när jag inser att min barndom hålls inlåst av någon annan som inte har med det att göra.
Det som sårar mig mest är de runt om som skulle kunna hjälpa då de vet hur jag haft det men liksom isolerar sig och vägrar hjälpa till. Jag har aldrig nekat Moa att veta vem hennes familj är men beter sig en familj så?
När Moa fyller år, det är jul osv så finns vi där för det är lika långt åt båda hållen men tydligen så är det väldigt långt åt ett håll och inte det andra. Min dotter är mitt allt och jag hoppas de inser att jag kämpar för henne och kämpar dagligen med vissa saker hon kommer ihåg från den tiden som hon pratar om men som NI inte vet och inte ens bryr sig om. Att vidhålla era tankar om detta gör saken värre för den som förlorar på det är ni.
Moa kommer växa upp som den fantastiska tjej hon är, den genomsnälla tjejen hon alltid kommer vara och den glada flickan som ger allt till alla runt om henne. Jag missar inte det men ni gör det. Den dagen hon frågar vart hennes saker är kommer jag berätta för henne helt ärligt om vad som skett och vem som inte hjälper till.
Moa saknar inget idag men oavsett vad jag köper till henne eller hur många kramar jag ger henne så kommer det aldrig ersätta de första åren i hennes liv och minnena från detta som hon inte kommer ihåg utan måste presenteras i saker och kort som nu är inlåsta i ett hem där ingen bor utan bara håller det inlåst för att såra mig mer än man någonsin gjort innan.
Jag kan leva med det livet jag haft, jag kan leva med de minnena som ingen mer än vi som bodde i huset vet om men jag har svårt att leva med hur någon kan vara så fruktansvärt elak som just detta är.
Jag saknar en del av mitt liv och Moa en del av sitt. Varför fortsätta bråka?
Jag har aldrig anmält något eller någon, jag har aldrig berättat för någon vad som hänt och jag har aldrig pratat skit om dig men ändå vill du göra mig mer illa än du någonsin gjort.
Att vi gick från bästa vänner till detta är för mig helt oförståeligt! Jag hoppas att du en dag tar ditt förnuft till fånga och hjälper mig i mitt liv så ska jag hjälpa dig!
