Alltså jag är i ofas?! Jag känner mig ganska nere och har nog gjort ett tag känns det som!
Jag har bara inte förstått det förrän idag. Jag vänder mig ut och in för de flesta men det känns ändå som om man inte räcker till på de flesta planen.
Igår var mamma här och det var väldigt skönt att hon gav Moa den uppmärksamhet hon förtjänar och det hon vill ha! Jag försöker verkligen, jag gör det men hon blir väldigt frustrerad när Casper också vill ha den. Jag gör ingen skillnad på mina barn men när Casper är hungrig så är det NU! Precis som Moa när hon vill ha något så är det NU!
Jag skäms inte för att säga att hon mår bra av de timmarna hon är på dagis för jag får en chans att hinna ikapp med det som skall göras…
Just nu förbereds ett dop och jag lägger väl ribban lite högt men vill att det skall bli bra. Det är bara en vecka kvar och tanken på detta gör mig svimfärdig!! Det är SÅ mycket kvar att göra.
Jag har även glömt skicka papperna på vad Casper skall heta till Skatteverket.. För orken har tagit slut!
Jag vill så gärna åka och träna eller något men jag har inte tid. Jag har väl själv valt det på ett eller annat sätt..
Kärleken till mina barn är otrolig och jag är glad för de runt om mig som hjälper mig!
Mina barn förtjänar det bästa och endast det bästa!! Allt under det kan vi glömma!
Jag hoppas innerligt på en natts sömn utan 2 barn som vaknar konstant, en middag utan att resa sig eller hetsäta eller ja, bara hinna äta middag!
Jag hoppas på att äta ute på resturang utan att som hemma (ta disken efter)
Jag hoppas på en tur till Ullared för att lägga stenen på min hjärna i ett förråd om att Casper växer ur alla kläder!
Jag hoppas på att någon lagar kylskåpet igen då det är oerhört jobbigt att springa in och ut till garaget JÄMT!
Behövde gnälla lite bara!
