För ett tag sen var mitt liv annat än bra. Det var bara motgångar… Jag kämpade med allt. Boendet var katastrof, umgänget var obefintligt, jobbet tog över mitt liv, jag spenderade dagarna med att pussla ihop livet ensam med ett barn som just då var det enda positiva i mitt liv. Det fanns ingen där som lyssnade utan jag kämpade i tysthet och grät mig till sömns varje natt.
Det kändes som om man var obefintlig i livet och bara skapade problem.
Jag har aldrig varor personen som lagt mina känslor i någon annans händer utan alltid kämpat själv och varje gång jag delat med mig så får man mothugg eller någon som skvallrat vidare.
Sen träffade jag någon. Någon som såg mig, såg hur nedbruten jag var, hur dåligt jag mådde.
Det har tagit ett år med lika många motgångar men med definitivt mera positiva saker som vägt upp det hela att börja lita på någon igen. Är glad att personen valde att stanna och att jag nu kan börja må bra igen
