Funderade på detta…
Fick sådana minnen tillbaks 🙁
Första åren gick ganska smärtfritt ändå… Killarna i klassen älskade min far för han busade med dom.
Det min mor kommer ihåg är att jag nästan alltid åkte med Albin hem efter skolan.. Vi var ju ihop som jag så fint uttryckte det.
På lite äldre nivå började det urarta… Att varje dag vara malplacerad kunde kännas hårt men det har ju gjort mig till den jag är idag.
Jag har slutat lulla runt som jag kallar det. Att alltid hålla med och vara till lags…
Jag håller mig långt ute på min kant helt enkelt… Lättast så och orkar inget överreklamerat drama!
Just nu behöver Moa mig mer än någon annan och jag kommer hålla det så… Så enkelt!
Ibland känns det som om man tappat gnistan men vips så är den tillbaks igen.
Idag körde vi oplanerad mysdag!
Fika på torget och bara vara.. Och jag kom hem med 3 nya tröjor 🙂
