Idag hände något.
För ett tag sen var jag hos läkaren och tog prover. Proverna visade brist på folsyra.
När jag pratade med läkaren sa jag att jag var orkeslös, trött, illamående, ont i magen och helt slut allmänt. Det enda han gjorde var att ta blodprov!
Nu i efterhand undrar jag varför jag inte propsade mera!
När jag väntade Moa fick jag reda på graviditeten i femte månaden och även då genom att gå till läkaren på grund av samma symptom och varför kopplade jag inte det denna gången?
När de ringde om provsvaren skulle jag ifrågasatt! Jag skulle sagt att jag vill ha mer information nu!!
Jag gjorde inte det och för er som säger att jag e korkad kan jag säga att varje månad har varit sig lik med tillhörande vecka.
Denna dag kom jag hem vid 16:00 och på vägen hem slog det till i ryggen och väl hemma trodde jag allvarligt att jag hade kissat på mig men på toa ändrades allting!
Från 16-22 var jag konstant i duschen då det kom och kom hela tiden. Fick ringa gynakuten och 1177 flera gånger. Smärtan var olidlig och medans familjen sov satt jag och grät och försökte förstå vad detta var…
Har aldrig i mitt liv sett så mycket blod och jag var livrädd.
Nu är klockan för mycket och jag insåg mycket idag och nu vet jag vem som alltid finns där och det är min mamma!
Detta har varit den värsta dagen i mitt liv och jag vet att för många är detta ett tabu ämne men för mig är det viktigt att påtala att det är helt normalt.
Att tappa 4,5 kg i blod och massa annat är inte normalt och det är inte ovanligt!
Hela kvällen letade jag information. Jag ringde 1177 som sa: har du aldrig haft mens förut eller?
Gynakuten sa: du kan komma hit om du vill men kanske lite svårt med två barn.
Denna kväll spenderades i duschen och jag insåg snabbt hur en kropp kan förändras.
Nu i efterhand vet jag att det var ett missfall och efter prat med mödravården idag kunde vi konstatera att det var mellan 11-13/14 veckan och allt känns tomt. Min kropp är uttömd på all energi, min själ är ledsen och hjärtat mår dåligt.
Detta var inget planerat men jag hade tagit emot det med öppna armar och nu måste kroppen läka och min själ gå vidare även om gråten är nära hela tiden.
Just nu känns det väldigt tomt på många plan och att sitta och bearbeta detta inom sig är nog det värsta.
Kram
