Livet går upp och kan lika fort stupa ner i en djup dal och där kämpar man tills man inte orkar mera!
Undra hur många därute som kämpat och kämpar fortfarande?
nästa måndag visas en familj i Sofias Änglar där mamman tog livet av sig och ingen vet varför. Vem vet vad hon gick igenom? Hur mycket hon kämpade?
Jag har alltid tyckt det är fegt med självmord men jag vet också att mina barn räddat mig många gånger från samma öde!
Jag har många gånger suttit och funderat på vilket helsike jag ställt till med flertal gånger och känt att det hade varit en utväg som hade hjälpt mig men oj vad det hade skadat många.
Däremot vet jag en sak och det är att efter ett sådant beslut hade kyrkan varit full av folk som vill stötta men som i själva verket inte bryr sig det minsta och som bara är nyfikna för de ”kände” personen.
En vän och förebild till mig tog livet av sig och jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv! Jag var inte hos henne jämt men ofta och hon var så himla fantastisk! Sen kom dagen för begravning och där kände jag samma som jag skrev innan. Kyrkan full av folk som ”kände” personen?!
jag har haft många nätter när jag gråtit mig igenom för att jag inte orkar mer men sen går jag upp och tittar på mina fantastiska barn och inser att de förtjänar så himla mycket mera! De förtjänar en mamma som är där genom deras uppväxt för det är jag som spenderat i princip varje dag med dessa otroliga varelser och varje dag tackar jag någon högre makt för två välskapta barn som en dag kommer förgylla ett jobb, några barn och en bekantskapskrets precis som de förgyller mitt liv i nuet.
Jag har kommit fram till de senaste månaderna att vänner har jag?? (Få som man kan räkna på en hand)
familj har jag?? Otroligt många!
Innan såg jag vännerna som en familj men nu ser jag endast min familj!
Jag är glad att jag har en sambo som är min absolut bästa vän!
Två barn som ger mig glädje
föräldrar som är av guld
osv….
Dessa ger mig hopp om framtiden!
